SaisonBloggen: 2025

onsdag 26 november 2025

West Coast Pilsner

Man kan till en början förstå förvirringen av vad denna stil ska innebära. Är det en Pilsner? West Coast? Är det en ny IPA-variant?

Grundtanken med en West Coast Pilsner är att det, som namnet antyder, är en pilsner i tysk stil, men med amerikansk västkusthumle. Precis som Cold IPA är detta ännu en, i mina ögon, sund motreaktion till häjset. Man kan kanske tro att jag är en häjsmotståndare, men det är jag absolut inte. Jag dricker mer än gärna häjs-IPA om den inte är för stark eller beskrivs som krämig och mjuk. Vi gillar ju alla olika öl och jag välkomnar tanken på en West Coast Pilsner där man utgår från en lägre alkoholprocent, men med humlekaraktären från en västkust IPA. Sedan kan man diskutera huruvida det blir för mycket IPA över denna ”nya” stil, eller kanske farligt nära en Session IPA.

Session IPA = En svagare IPA.
Cold IPA = IPA jäst med lagerjäst.
West Coast Pilsner = Ungefär lika svag som en Session IPA, men med lägre IBU och viss typ av humle.

Maltnotan till denna öl formulerar jag helt efter eget tänk, och då blir det ganska likt mina andra lagerbryggningar. Därmed kanske också ett något mörkare öl än vad andra tänker sig, men jag vill verkligen få lite maltkaraktär. Med det sagt så håller jag mig gärna borta från munchermalt, bara för att jag inte gillar det. Med det sagt så tror jag många hade kunnat välja munchermalt för lite extra maltkaraktär till denna stil, och det skulle passa alldeles utmärkt. Själv föredrar jag kombinationen melanoidinmalt och carahell bättre, men det är en ren smaksak.

Mer intressant för denna öl är vilken typ av humle man väljer och i vilka mängder. Man får försöka komma ihåg att det är en pilsner och inte en IPA, så därför får man vara lite sparsam med humlepåsarna. När det gäller sorter blir det några favoriter, men även här borde man kunna göra lite som man vill så länge man håller sig till ”klassisk” västkusthumle. Jag kommer använda Columbus som bittergiva vid 60 minuter då jag tycker den ger den mest rena och friska beskan. Sedan blir det en sen giva samt torrhumling med Simcoe och Chinook i lika delar. Jag lägger bittergivan på lite lägre IBU-nivå än vid IPA, så 20 IBU från Columbus medan den sena givan landar på totalt 20 IBU. Detta innebär att min öl bör landa kring 40 IBU, vilket ligger högt men inom ramen för tysk pilsner. Vill man anväda sig av en Whirlpool-teknik så borde även det fungera bra. Jag märker dock inte så mycket skillnad mellan en sen giva och whirlpool.

Eftersom den ska jäsas som en lager blir det den klassiska 34/70-jästen från Fermentis och för mig har den fungerat bäst i 12 grader, och så blir det även denna gång. Annars är det inte så mycket mer att skriva om. Jag lägger vattenprofilen åt det mer bittra hållet.

En ny pryl jag införskaffat är en extra silplåt som ska vila strax under ytan. Att få till en klar och fin vört med en lakfri bryggning i Grainfather G40 har visat sig vara en större utmaning än vad jag kunde tro. Ni som varit med ett tag vet att jag skaffat mig ett recirkulationsrör från SS-Brewtech för att få hjälp att sprida vörten jämt ovanpå ytan, istället för att låta standardslangen till bryggverket skicka ut vörten längs kanterna, vilket leder till att maltrester och stor del av vörten tar en genväg på utsidan av maltkorgen istället för att filtreras via maltbädden. Recirkulationsröret fungerar bra, men det blir ofta vilandes lite för nära maltbädden, vilket rör upp partiklar i onödan. Jag har därför inhandlat en extra silplåt, alltså samma som ligger i botten på maltkorgen, för att kunna efterlikna mitt förra bryggverk, Grainfather G30. Utmaningen blir nu att försöka fästa den övre silplåten strax under ytan på vörten, så att recirkulationsröret sedan kan vila på plåten. Vi får se hur det går. Jag ska även låta maltbädden sätta sig lite extra innan jag slår på pumpen för recirkulation. Tänk om Grainfather skulle släppa en ny maltkorg till G40 och G70, med den gamla designen utan några hål på sidorna? Ibland är det nya helt enkelt inte bättre.

Namn: West Coast Pilsner
Stil: West Coast Pilsner
Bryggmetod: Grainfather – Ingen lakning
Mäskeffektivitet: 86%
Beräknad mängd till jäskärl: 14L
Mängd till jäskärl: 14L
Beräknat SRM/EBC: 3/6
Beräknat OG: 1.046
Koktid: 90 min
Beräknat IBU: 40
OG: 1.053
FG: 1.010
ABV: 5.6

Maltnota (kg-%) (Färg lovibond)
80% Weyermann Barke Pilsnermalt (~2L)
10% Weyermann Melanoidin (~27L)
8% Weyermann Carahell (~10L)
2% Weyermann syramalt (~2L)

Mäskschema
65°C i 90 min
Låt maltbädden vila i 15 min innan påbörjad cirkulation.

Total mängd vatten: 27.3L
Mäskvatten: 27.3L
Lakvatten: –

Vattenbehandling
6g Kalciumsulfat
4g Magnesiumsulfat
5g Kalciumklorid
g Antioxin SBT

Vattenprofil
Kalcium: 125
Magnecium: 16
Natrium: 8
Klorid: 100
Sulfat: 190

Beräknat mäsk-ph: 5.25
Mätt mäsk-ph: 5.4
Mäskjustering: 1ml mjölksyra. PH bör enligt beräkning landa på 5.3-5.2.
Kok-PH: 5.3. Justerar med
Slutgiltig beräknad resterande alkalinitet:
Rekommenderad resterande alkalinitet:

Humleschema
@60 min – Columbus (T-90) – 20 IBU
@15 min – White Labs jästnäring
@3 min – Simcoe (T-90) – 10 IBU
@3 min – Chonook (T-90) – 10 IBU
Torrhumling vid nått FG – 50% Simcoe / 50% Chinook – Totalt 7g/L

Jäst
Saflager 34/70 – 2 paket
Jäst 11-12 grader till FG.

Brygglogg
2025-10-30
Bryggdag. Blev för omväxlings skull en eftermiddagsbryggning, vilket var lite skönt eftersom man slipper vara trött under uppstarten. Tror även det är mindre risk för fel.

Några saker stack ut under dagens bryggning. För det första blev det ett ordentligt skutt upp i effektiviteten. Enligt bryggprogrammet landade jag på 86% mash efficiency och alltså ett OG på 7 pinnar högre än förväntat. Förra bryggningen, som var på 22 liter vört till jäskärl (som då också innebär annan effektivitet än vid dessa mindre bryggningar), låg jag på strax under 60%. Före bryggningen kontrollerade jag temperaturavläsningen på bryggverket och den diffade en halv grad mot min manuella termometer, vilket jag kan leva med. Kan den övre silplåten ha något med detta att göra? Bättre filtrering och mer utvunnet socker? Den andra saken som jag blev lite förvånad över var hur mörk vörten blev. När jag brygger med pellets så brukar den bli lite mörkare eftersom det följer med en del humlebös till jäskärlet. Nåväl.

Sammantaget är jag grymt nöjd med att jag äntligen fick till en klar vört. Kombinationen med specialsydd bryggpåse och en övre silplåt visade sig vara perfekt. Påsen gjorde att övre silplåten kunde kilas in precis någon centimeter under ytan på vörten, vilket då gjorde att recirkulationsröret enkelt nog kunde vila direkt på plåten utan några krokar som höll på den på plats. Kan jag äntligen har kommit rätt? Nu hade jag dock en betydligt proteinfattigare maltnota än vid saisonbryggning, men det känns som att jag hittat rätt.

Regelbunden aktivitet i ”blow off”-kannan under kvällen.

2025-11-04
Slutat bubbla i ”blow-offen” (hemskt ord, jag vet). Den här jästen brukar behöva två veckor på sig för att nå FG, så det blir att vänta med torrhumlingen ett tag till.

2025-11-11
Har inte brytt mig om att mäta SG, men eftersom saker sjunkit tillrätta i jäskärlet för några dagar sedan misstänker jag att jäsningen är avslutad. Torrhumlar med för stilen aggressiva 5gr/L, lika delar Chinook och Simcoe.

2025-11-13
Påbörjar kallkrashning, som jag tänker ska få ta två dagar. Då blir det totalt 4 dagars kontakttid för humlen, vilket är mitt standardförfarande eftersom jag inte kan dumpa innehållet från jäskärlet.

2025-11-16
Fatning blev fördröjd med en dag, men det är nog inte hela världen.

15 min in mäskningen och start av recirkulering. Disig vört.

Mot slutet av mäskschema. Äntligen klar vört!

Vakuumförpackning av öppnade humlepåsar. Ett bra sätt att hålla humlen fräsch samt spara pengar.

Insåg att jag hade en whirlpoolarm till bryggverket som jag aldrig provat. Nu körde jag ingen whirlpoolgiva denna gång, men ville ändå prova och se om humlen packade sig mer mot mitten. Körde bara några minuter, vilket kanske var lite för kort tid för att få något tillförlitlig resultat.

torsdag 30 oktober 2025

Session Saison och en Pale Ale på Kveik

Syre i ölbryggning och syresättning med syrgas

För egen del har det inte blivit någon investering till bryggeriet på ett tag, även om det givetvis finns en hel del prylar på önskelistan. Dessvärre är det ju också så att ett fördjupat intresse med över 10 år på nacken också leder till att man gärna spanar på prylar i det högre prisspannet. Kanske bra att jag fortfarande har svårt för större investeringar, för annars hade det nog lätt gått över styr vid det här laget. En sak som jag dock funderat på i några år och som nu tillslut investerats i är ordentlig utrustning för att kunna syresätta kyld vört med.

Detta med syresättning och öl är ju inte helt okomplicerat och det kan ibland kännas ologiskt med hur man ska förhålla sig till syresättning. För vissa bryggare är det en av de viktigaste aspekterna att hålla koll på, medan vissa blir nöjda med sitt resultat oavsett. Den enkla reglen är att man ska undvika all form av syresättning av malt, vatten och vört på den varma sidan av bryggningen eftersom detta oxiderar och på sätt och vis minskar smakbärande komponenter. Detta är betydligt enklare sagt än gjort och det krävs enligt min mening extremt inarbetade och detaljerade bryggrutiner. Själv är jag absolut inte där, även om jag försöker tänka på vissa saker. Några bra tips är:
– Använd nykrossad malt.
– Försök mäska in med så syrefattigt vatten som möjligt, antingen genom att koka det eller köra med jästätarmetoden.
– Vattenbehandla med Antioxin SBT.
– Undvik onödigt plask och syretillförsel under inmäskning.
– Använd mashcap, om du lyckas få tag på en som passar vill säga. Jag har inte lyckats.

Betydligt enklare blir det när man sedan kommer till momentet då vörten är kyld till jästemperatur och jästen ska tillsättas. Det är då, innan jästen ska bekanta sig med vörten, som man vill tillföra syre. Det kan tyckas motsägelsefullt, men också grundläggande bland professionella bryggare. En tillräckligt syrerik vört ger jästen bästa förutsättningar för att kunna arbeta och tillverka steroler, vars uppgift är att stärka membranen i jästcellen. Jästceller med svaga membran tenderar att ”läcka” ut bismaker, enkelt förklarat. Har man sedan en pigg jäst som är redo att börja arbeta så börjar jästen äta upp syret ganska snabbt.

Kruxet med att syresätta den kylda vörten är att det är i stort sett omöjligt att uppnå önskad syrenivå utan viss typ av utrustning. En tillräcklig syrenivå för din kära vört ligger på 10 ppm. Genom att endast plaska eller skaka ditt jäskärl i ca 10 min tillförs som mest runt 4-8 ppm syre. Jag har länge använt en ”akvariepump” med diffusionssten, men även där når man endast runt 8 ppm med syre, och det efter att man låtit pumpen stå på väldigt längre. Att nästan komma upp i tillräckliga mängder syre kräver alltså mer jobb än önskvärt på en redan lång bryggdag, samt att skaka om 20 liter vört i flera minuter kräver otroliga krafter.

Ett snabbt och smidigt sätt uppnå 10 ppm syre i din kylda vört är att tillföra ren syrgas. För att kunna göra detta behöver du.
– Syrgastub
– Syrgasregulator med gänga som passar till tuben
– Diffussionssten som med hjälp av stav eller slang går att koppla till regulatorn.

Syrgasregulatorer finns på hembryggningssajter och jag skaffade min på humlegården, som numera heter mr.malt. Diffusionssten med stav, push-in-koppling och slang köpte jag också där, och dessa delar tog bara någon minut att montera ihop. Syrgasen köpte jag på quickparts och även om priset på en tub känns avskräckande högt, så räcker den å andra sidan ofantligt länge.

Hur vet man att man kommit upp i 10 ppm syre då? Jo, ett riktmärke är att man för 20L vört behöver tillföra 1L syrgas per minut i 60 sekunder. Det är alltså ett ganska låg tryck med syrgas och knappt mätbart på en regulator av enklare variant, som den jag har. För egen del jäser jag i kärl på 13L, där 11L vört är max för att kreusen ska klättra upp genom vattenlåset. Detta innebär att ca 30-40 sek av syrgas med ett flöde på 1L/min räcker för att uppnå 10ppm.

Den eviga frågan för hembryggare brukar vara: ”Måste jag göra si eller så? Blir det inte öl ändå?”
Självklart blir det öl utan ren syrgas. Jag har bryggt i över 10 år utan syrgas. Jag är dock övertygad om att olika jästsorter reagerar olika på vad som bryggobjektivt anses vara goda förhållanden för jäsning. T.ex. tror jag en kveikjäst är betydligt mindre brydd i vilken typ av vört den hamnar i för att kunna göra ett bra jobb, medan lager- och belgojäster är betydligt känsligare. Jag brygger mestadels öl där jästens smaker spelar den stora rollen, som i t.ex. saison och lager, och jag är därför intresserad att se om jäsningen av dessa öl ter sig olika, från de små iakttagelser jag kan göra, och om smaken påverkas, eftersom jäsningen är avgörande för smaken på den färdiga ölet. Jag är dessvärre också ganska känslig för bismker från jäst, vilket är ännu en anledning till att jag vill ha bättre kontroll på bidragande orsaker till felsmak.

söndag 7 september 2025

Humleplanta sommaren 2025

I några år har jag funderat på att sätta en humleplanta någonstans i trädgården, mest för att jag tyckte det vore lite kul. Att odla humle på mina breddgrader i syfte att använda i öl kan enligt vad jag läst mig till vara klurigt, men absolut inte omöjligt för den som vill. Förhoppningen var att det skulle kunna komma några kottar som kunde användas som wet hop i slutet av koket till en lager eller saison, men när jag satte plantan var det inget jag räknade med. Med andra ord hade jag ganska låga förväntningar.

Redan i mars var jag inne på blomsterlandets hemsida och förbeställde en humleplanta av sorten ”Korsta” som skulle fungera att odla i växtzon 6. Lite övrigt info om humlesorten:
Kemiska egenskaper: Alfasyran är extremt hög (7,9 vikt%).
Oljehalten är extremt hög (1,03ml/100 g). Halten av de fyra vanligaste oljorna Myrcen=28,7, β-Caryophyllen=11,9, α-Humulen=32,9 och Farnecen=0,2 (% av oljan). Lägsta farnecenhalten av alla analyserade kloner.
Polyfenoler: iso-xanthohumol=2,5 och 8-prenylnaringenin=2,6 (mg/100g TS)

Den kostade runt 300 kronor och skulle levereras i april. Senvintern/våren 2025 var vädermässigt ganska märklig här uppe i Luleå. Redan till påsk var gräsmattan bar och i stort sett all snö försvunnen. För en sådan som mig, som tycker att snön ligger kvar alldeles för länge, fick man vårkänslor ovanligt tidigt. Resten av april samt stora delar av maj blev dock väldigt kalla, vilket innebar att planteringen av plantan, som tack och lov blev något försenad, fick vänta. När jag väl hämtade ut plantan flyttade jag den till en större kruka, fyllde på med ny jord samt lite gödsel, och ställde sedan hela krukan i det 13-15-gradiga garaget vid ett fönster. Plantan skulle ha ganska mycket vatten. Även om jag inte vattnade den varje dag så såg jag till att jorden aldrig blev särskilt torr. Efter några dagar började plantan ta fart och växte sig från 3 decimeter till 7-8 decimeter ganska snabbt.

När det väl blev 17:e maj och vädret verkade bli varmare grävde jag ner plantan ute i trädgården mot altanspaljén. Helst ska plantan stå i sydligt läge, men eftersom vi har rosenbuskar och andra växter i det läget fick plantan nöja sig med ett sydvästligt läge. Förfarandet var tämligen enkelt och efter att ha grävt en grop, fyllt på med ny jord och lite gödsel satte jag ner plantan, vattnade och burade in hela plantan med kompostgaller. Vi har en del harar där vi bor, så därav kompostgallret. Det är viktigt att binda upp plantan så att den har något att klättra på. Tanken var att den skulle klättra upp för pinnen och sedan fortsätta upp på spaljén, sprida sig och på så sätt skapa en grön vägg.

Dagarna efter plantan sattes i jord slog vädret oturligt om och bjöd på 3 grader med snöblandat regn. I det läget var jag redo att ge upp och var även övertygad om att det inte skulle någon sommar alls i år. 3 grader och snöblandat regn är lite väl dystert, även för att vara Luleå. Plantan tog en hel del stryk under dessa dagar. Bladen tappade färg och krympte ihop. Hela plantan började hänga. Efter några veckor och dagar in i juni så började solen visa sig mer och mer, samt att temperaturen klättrade uppåt. De trista bladen plockades då bort från plantan, och sakta men säkert började den återhämta sig. Humle är ju en erkänt tålig växt och mycket riktigt klarade den det usla vädret ganska bra.

Den 7:e juli såg plantan ut så här. Ingen supertillväxt, men den såg ut att må ganska bra:

Sedan växte den sakta men säkert under hela sommaren, som från och med slutet av juli och fram till början av augusti blev rekordvarm. Jag har inte pysslat om den särskilt mycket utan bara vattnat den ibland, och den har sett ut att må bra.

I slutet av augusti såg den ut enligt följande och hade en längd på ca 4 meter:

Tydligt är att det inte blev några kottar i år, vilket inte ska vara ovanligt, även om det enligt blomsterlandet skulle bli en skörd. Nåväl. Det är kanske inte det bästa sättet att odla humle på, varken breddgrad, placering på tomt eller den kalla starten. Men klarat sig har den gjort och jag har knappt behövt sköta om den. Nu under hösten kommer den klippas ner till några få decimeter och förhoppningsvis kan de ge en skörd nästa år. Det är dock inte ovanligt att mer kraftigt växande humle på dessa breddgrader inte överlever, vilket är fallet med en av våra grannar som har ren ”växthumle”. Även om denna planta visat sig vara hyffsat tuff under vårens kalla väder, får vi se om den överlever en lång vinter där temperaturen bitvis kryper ner mot 30 minusgrader och är lång. Återkommer med uppdatering kring humleplantan i början på sommaren 2026.

lördag 26 juli 2025

Sommarens lager

Saisonutvärdering

Phare XXIII och Sommar III är de senaste säsongerna från hembryggeriet och de bryggdes samma dag. Vörten delades upp på två jäskärl för att prova två torrjästsorter. De bryggdes den 20/4. En av de färdiga ölen sticker ut, på ett positivt sätt.

Receptet i korthet
82% Weyermann Barke pilsnermalt
10% Weyermann vetemalt
5% Crisp Torrefied wheat
3% Weyermann syramalt

Humlade med Perle (kottar) vid 60 min till 25 IBU
Phare XXIII fick jäsa med WHC Farmhouse Vibes som är en ny torrjäst.
Sommar III fick jäsa med Mangrove Jacks M21 Belgian Wit.
Jäsning i 23 grader till nått FG.

I och med dessa två öl, eller kanske ett av dem, känner jag att jag fått lite ny vind i segel kring bryggningen av Saison. Nu är det ju oftast just den stilen som inläggen på bloggen handlat om de senaste åren, men det har känts som att det stått ganska stilla i vilken väg framåt husets Saison ska ta då jag inte varit riktigt nöjd med de senaste versionerna och heller inte vetat vad jag ska göra åt det. Men i och med dessa två öl känns vägen framåt tydligare.

Båda ölen har jag provat fram och tillbaka i ungefär en månads tid. Ibland mot varandra, ibland var för sig och en gång tillsammans med Saison Dupont som referens. Ett förfarande som jag kan rekommendera att man gör med sina öl ibland, även om man inte siktar på att klona eller efterlikna just referensölet. Det blir mycket lättare att hitta fördelar och nackdelar med sitt egna öl när man har ett felfritt öl i ett glas bredvid.

Både Phare XXIII (jäst med WHC Farmhouse Vibes) och Sommar III (Mangrove Jacks M21) ligger oväntat nära varandra smakmässigt, fastän man lätt kan tro att två olika jästsorter som riktar in sig på två olika öltyper borde skilja sig åt ganska mycket. Så är det alltså inte, utan tvärtom tror jag många skulle ha väldigt svårt att skilja dessa öl åt vid en blindprovning. Detta talar ytterligare för att man absolut inte ska stirra sig blind på vad jästtillverkare skriver på etiketterna till jästpaketen, utan du kan landa i saisonland med väldigt många olika sorters belgiska jäster. Båda ölen är torra och välutjästa och beskan ligger på samma nivå som Dupont. Typisk belgisk smakkaraktär med viss fruktighet (hade önskat mer) och kryddiga fenoler. Positivt med båda ölen är att de kryddiga fenolerna, som ska finnas där, är lite mer tillbakadragna än vid förra svängen det bryggdes Saison. Ett av mina stora mål är att få ner de kryddiga fenolerna ännu mer. WHC FV jäste ut några pinnar mer än M21:an, vilket är en bidragande orsak till att den ölen också upplevs som något torrare.

Det är svårt att skriva en utförlig smakutvärdering när man har så pass många saisonbryggningar under bältet. Oavsett vilken jäst du väljer att jäsa med så dyker samma smaker upp. Det viktiga för mig är ta fram en vört som ger en viss jäst möjlighet att producera ett öl där dessa smaker, låt oss koka ner dem till saisontypisk frukt och krydda, är i balans med varandra. Det kan också vara värt att nämna att man kan ha väldigt olika preferenser för hur man vill ha sin Saison. Ni har vid det här laget förstått att jag är ganska petig med just den här stilen och heller inte nöjer mig med vad jästsorter som Belle eller BE-134 producerar. Det som klarnat med dess två öl är att jag tydligt föredrar den som jäst med den belgiska witjästen (M21). Även om ölen är ganska lika så blir den mjukare och mer balanserad i sina smaker. Beskan från humlen möts upp av en lite mjukare munkänsla, medan WHC FV blir lite för stram i sin humlekaraktär. Med den lite mer mjuka (fast fortfarande torra) balansen kommer även fruktigheten fram lite bättre i M21:an. Den är helt enkelt lite mjukare, lite fruktigare och de kryddiga fenolerna tar inte lika stor plats, och det är det hållet jag vill vandra med denna typ av öl.

Att Sommar III blev min favorit av dessa två glädjer mig av flera anledningar. Dels tror jag att det är ett bra jästval för att fortsätta ta husets Saison framåt mot en mjukare och snällare Saison i Blaugies-stil, men det är också en billig jäst som står sig väldigt väl mot de betydligt dyrare och svårhanterande flytande alternativen. Jag kommer med andra ord fortsätta brygga husets Saison med M21:an med några förändringar som förhoppningsvis gör ölet ännu mer balanserat och med mindre kryddiga fenoler. I skrivande stund funderar jag på att efter många år gå tillbaka till ”vanlig” pilsnermalt då jag behöver få känna hur husets Saison blir utan barkemalten. Behöver helt enkelt påminnas om skillnaden för att se om ölet blir lite snällare med en annan typ av pilsnermalt. Jag tänker även dra ner beskan till 20 IBU, mjuka upp maltnotan ännu mer samt inledningsvis jäsa lite svalare för att se om det minskar fenolerna.

måndag 2 juni 2025

Saison på ny torrjäst

I början av året fick jag ett mejl av en hembryggare som tipsade mig om att prova brygga saison på Mangrove Jacks Wit-jäst. Efter att ha funderat på detta ett tag dök även Yvan de Baets synpunkter kring Saison och jäst upp i mitt huvud, nämligen att bryggare tenderar att stirra sig blind på vad jästföretagen sätter för namn på jästpaketen. Det behöver inte stå Saison på paketet för att man ska kunna landa rätt. När jag sedan läst beskrivningen av jästen kändes det ännu mer rimligt att prova:

Belgian Wit yeast presents a very light spice with a hint of bubble-gum character, this yeast works exceptionally well with botanics. This yeast has a slightly suppressed Belgian character presenting as phenolic and dry, fruity and very complex character. The mouthfeel is smooth, light, dry and crisp.

Min erfarenhet av Wit-öl är nog ganska densamma som de flesta andra öldrickare och de ölen som jag minns att jag uppskattar är Hoegarden och Allagash White. Båda dessa är dock smaksatta med kryddor, vilket också är praxis för stilen, vilket jag tror är en av anledningarna till att jag inte gjort någon koppling mellan Wit och Saison. Om mitt minne inte sviker mig så har jag bryggt med White Labs Wit-jäst vid två tillfällen och den har då producerat väldigt fruktig öl. Mangrove Jacks M21 verkar dock vara lite mer finstämd i sin karaktär. Samma hembryggare tipsade mig även om att låta ölen få stå och jäsa länge då den stannar upp vid 70-75% utjäsning och att man lätt kan tro att den är färdigjäst då, men sedan sätter igång igen och tar sig ner mot 1.005. Kommer följa detta råd och låta den stå längre än vanligt.

Var jästen härstammar från hittar jag ingen information om. De belgiska Wit-jästerna från White Labs och Wyeast är enligt Suregork alla nära besläktade med varandra, men genetiskt ganska långt från saisonjästerna. Detta säger ju dock ingenting om M21 då det lika gärna kan vara en egenutvecklad hybrid. Oavsett resultat känner jag mig inte alls främmande för att brygga Saison med Wit-jäst då jag oftare och oftare går i tankarna på att försöka få min Saison lite fruktigare i linje med Blaugies Saison.

Mangrove Jacks M21 är således ingen ny jäst på hembryggarmarknaden, men det är däremot WHC Farmhouse Vibes som jag snabbt beställde från Maltmagnus när jag såg att den dök upp. WHC är ett irländskt företag som producerar både flytande och torr jäst. Beskrivningen av Farmhouse Vibes känns som en riktigt säljpitch:
Farmhouse Vibes är en riktig hantverksmässig pärla gjord för bryggare som försöker skapa exceptionella saison och farmhouse som utstrålar essensen av traditionell farmhousebryggning. En av de utmärkande egenskaperna hos Farmhouse Vibes är dess extraordinära fenoler och esterprofiler som lägger till en fängslande bukett av tuggummi, peppar och frukt till dina brygder. Dessa distinkta smaker är kännetecknet för autentisk saisonkaraktär och lyfter din öl till nya höjder. Dessutom är Farmhouse Vibes en mästare inom glycerolproduktion vilket ger en silkeslen munkänsla som kommer att få dig att längta efter mer.
Dock är det ju alltid kul med ny jäst och därför kommer ena halvan av vörten från denna bryggning få jäsa med Farmhouse Vibes (FV). Jästen är POF+ med en rekommenderad jästemperatur mellan 19-26 grader. Då M21 ligger i nästan identiskt temperaturspann blir detta två bra jäster att köra split batch på.

I övrigt så är det inte några större utsvävningar kring receptet. Jag kommer gå tillbaka till en lägre mäsktemperatur för att försöka få ner FG så lågt som möjligt då jag inte vet riktigt hur jästen kommer bete sig. Humlekaraktären kommer jag låta ta ett kliv tillbaka då jag vill låta jästen få ta störst utrymme. Därför blir det en enkel giva Perle vid 60 minuter som en en relativt neutral humle som vid tidig giva ger en ren och frisk beska. Funkar detta bra kommer jag eventuellt ha detta som min standardgiva för Saison då jag inte tycker diverse nobla sorter mot kokslut tillför särskilt mycket för denna typ av öl. Min tanke kring detta är att försöka utveckla två olika sorters belgiska öl åt två olika håll. Dels fortsätta med Saison och hitta en lite mjukare och fruktigare väg framåt, med tillbakadragen humlekaraktär, och dels fortsätta på konceptet kring mitt humliga ”Stolle”-öl där både beska och humlekaraktär kan få större spelrum. Gemensamt för dessa öl (just nu) är att jag vill hålla mig till torrjäst då jag tycker pålitligheten och enkelheten med torrjäst överväger de alternativ som flytande jäst för med sig. Det behöver få vara lite enklare just nu.

Namn: Sommar III och Phare XXIII
Stil: Saison
Bryggmetod: Grainfather – Ingen lakning
Mäskeffektivitet: 72%
Beräknad mängd till jäskärl: 22L
Mängd till jäskärl: 22L
Beräknat SRM/EBC: 3.5/7
Beräknat OG: 1.055
Koktid: 90 min
Beräknat IBU: 25
OG: 1.053
FG: M21: 1.005 & FV: 1.002
ABV: M21: 6.3% & FV: 6.7%

Maltnota (kg-%) (Färg lovibond)
82% Weyermann Barke pilsnermalt (~1.7L)
10% Weyermann vetemalt (~1.8L)
5% Crisp Torrefied wheat (~1.8L)
3% Weyermann syramalt (~2.2L)

Mäskschema
62°C i 90 min

Total mängd vatten: 37.3
Mäskvatten: 37.3
Lakvatten: –

Vattenbehandling
10g Kalciumsulfat
5g Magnesiumsulfat
6g Kalciumklorid
2.7g Antioxin SBT

Vattenprofil
Kalcium: 130
Magnecium: 15
Natrium: 8
Klorid: 92
Sulfat: 208

Beräknat mäsk-ph: 5.30
Mätt mäsk-ph: Glömde mäta.

Humleschema
@60 min – Perle (kottar) – 25 IBU
@15 min – White Labs jästnäring och protafloc

Jäst
Mangrove Jacks M21 – Belgian Wit i ena jäskärlet
WHC Farmhouse Vibes i andra jäskärlet
23 grader till FG

Brygglogg
2025-04-20
Förbereder vattnet med jästätarmetoden. 37,3L vatten blir nästan 10 galleon = 20g socker och 20g blå kronjäst. Mäter allt vatten och tillsätter till bryggverket. Ställer tempen på 22 grader och tillsätter socker och jäst. Patinakastrullslock läggs på vattenytan och sedan läggdags.

2025-04-21
Bryggdag som i stort sett gick som planerat. Fick dock en ganska grumlig vört till kok som jag fick skumma av nästan en liter från. Vanligtvis brukar 2-3 dl vara mängden jag avlägsnar under uppkok. Inser i efterhand att jag krossade den puffade veten, vilket säkert var anledningen. Förutom det gick allt enligt plan. Under kvällen har vattenlåset till M21 börjat röra på sig.

2025-04-22
Båda vattenlåsen bubblar för fullt.

2025-04-28
SG:
M21: 1.014
FV: 1.005

2025-05-05
M21: Efter att ha varit stilla i vattenlåset i ungefär en vecka har det satt igång att bubbla igen, vilket jag fått info om att det brukar göra. Så bryr mig inte om att mäta SG.
FV har ett SG på 1.002.

2025-05-07
FG på M21 blir 1.005 och FV 1.002. Rejäl utjäsning på båda.

2025-05-16
Har kallkrashat lite försiktigt men glömt dokumentera. Sänkte dock till 15 grader i lät stå i några dagar innan jag sedan sänkte till 4 grader som båda kärlen fick stå i runt 5 dagar. Buteljerar med champagnejäst till 3.5 kolsyrevolym. Allt åker på stor flaska denna gång. Flaskjäser i 23-24 grader.

2025-06-28
Publicerar utvärdering.

Perle kottar.

Smågrumlig mäsk, som jag börjat tröttna på att jag inte riktigt får till. Men krossar man puffat vete får man väl skylla sig själv.

Ingen drömmäsk, men det kan nog bli bra ändå.

tisdag 20 maj 2025

Utvärdering: Phare XXII & Phare XXII 2.0

Phare XXII bryggdes 26/1 och flaskades 19/2.

Husets Saison har ni som dyker in här på bloggen fått läsa er trötta kring, och inte verkar det finnas något stundande slut heller. Jag får vara helt ärlig och erkänna att jag dribblat bort mig själv mer än en gång kring detta öl, både i hur jag vill att det ska smaka och vad det finns för vägar dit. Dock lär man sig alltid något nytt. Kommande bryggning har jag dock försökt staka ut en ny och tydligare väg framåt.

När det gäller denna version av Phare är det ett öl som spretat både hit och dit under de olika gånger jag prövat det. Satsen delades upp på två jäskärl där jag lät ena halvan jäsa med endast WLP565 och den andra halvan med en blandning av WLP565 och Mangrove Jacks M29 (som tillsattes efter ca. 48h aktiv jäsning). Tanken var att M29 skulle hjälpa till med utjäsningen ifall WLP565 skulle strula. Båda halvorna landade dock på identiskt FG och jag kunde efter flera provsmakningar inte känna någon skillnad på de två ölen. Tanken på att blanda jästsorter är något som White Labs själva rekommenderar för just WLP565, sanningen är dock att det oftast blir en av jästerna som dominerar och inte ens ger den andra jästen möjlighet att komma igång. När jag skriver att ölet har spretat åt olika håll innebär det att jag upplevt det ganska olika under olika prövningarna, oavsett vilken ”halva” det är jag prövat. Det enda konsekventa är att jag tycker de öl jag satte på större flaskor alltid varit jämnare i kvalitét och att det med tiden blivit bättre. Bäst smakar det nu, tre månader efter flaskning.

Vid upphällning visar ölet på tjock och fin skumkrona. Den doftar krydda och frukt i en medelhög nivå. Anar även en maltighet i lätt nötig karaktär, samt lite torkad frukt.

Väl i i munnen ligger den rätt i både kolsyra och upplevd torrhet. Även beskan ligger på en bra nivå. Smaken drar åt det kryddiga fenolhållet mer än fruktiga estrar. Detta blir lite ensidigt i längden och detta tycker jag för ofta är skillnaden mellan min, samt andra ”mindre lyckade” kommersiella säsonger, och praktexemplaren från Dupont eller Blaugies. Precis som vid doften finns det smakmässigt en maltighet med inslag av torkad frukt. Den torkade frukten känns inte riktigt rätt för stilen och jag härleder den till Aromaticmalten som inte kommer få vara med i framtiden. Sammantaget är ölet lite för rivigt och tufft i sin karaktär. Påminner rent munkänslemässigt om Orval.

Även om jag inte blev särskilt nöjd med ölet smakar det inte på något sätt dåligt. Det är en tydlig Saison i lite för tuff och rivig kostym som flörtar med en belgisk pale ale. Rubriken för inlägget där jag presenterade bryggningen var ”Förbättra och förfina”, men det kändes varken som en förbättring, förfining eller ett steg framåt. Mest av allt resulterade det i en del uteslutande för framtida bryggningar, vilket ju kan vara något positivt. Vi får se det så.

måndag 31 mars 2025

Harlequin Single Hop IPA

Förbättra och förfina

När det dröjer länge mellan bryggningarna ges det tid att verkligen hitta och komma på hur man kan förbättra sin bryggning. Under 2024 har jag primärt irriterat mig på två saker kring min bryggning, då utöver de vanliga grubblerierna, och dessa är:

1. Avsaknad av djupare maltsmaker i ljus öl
2. Lätt syrlig smak/känsla i viss typ av öl
3. Inte tillräckligt klar vört till kok

Dessa saker ska jag försöka ta tag i under bryggåret 2025, även om det kanske inte kommer bli överdrivet många bryggningar. Jag kommer nu gå igenom hur jag inför årets första bryggning gör ett försök att angripa dessa tre punkter. Punkt 1 kommer jag nog återkomma till vid annan bryggning via dekoktionsmäskning, men nu är det dags för Saison:

1. Avsaknad av djupare maltsmaker i ljus öl -> Lite Mörkare basmalt
Nu ska det bryggas en ny version av husets Saison och då blir det ett annat tillvägagångssätt. Den enkla lösningen som de allra flesta skulle tips om när det gäller att få till en djupare maltsmak i ljus öl är att addera munchermalt till maltnotan. Detta är säkert en lösning som passar många, men personligen tycker jag inte om smaken av munchermalt. Jag har bryggt med sådan malt minst 30 gånger och flera gånger har jag upplevt att den sticker ut och tar över. Därför håller jag mig gärna borta från den. Eftersom det nu ska bryggas Saison tänkte jag kliva lite utanför ramen och prova en belgisk pale ale-malt som basmalt istället för sedvanlig pilsnermalt. Humlegården säljer Dingemans pale ale malt som blir basmalt till denna bryggning. Vanligtvis är pilsnermalt absolut obligatoriskt i Saison, men jag kliver denna gång lite utanför ramen för att se hur det blir.

2. Lätt syrlig smak/känsla i viss typ av öl -> Högre PH i mäsk
Här skulle jag vilja skriva några rader om en sak jag uppmärksammat i mina två senaste bryggningar. Nästan alla mina färdiga öl landar i ett smakspann mellan ”helt okej” och ”bra”. Någon enstaka gång blir det ”riktigt bra” och ett sådant öl upplever jag kan konkurrera med välgjorda kommersiella drycker. Jag försöker att vara brutalt ärlig med hur den hembryggda ölen blir, till stor del för att jag efter att ha hängt på forum och på diverse hembryggargrupper blivit så otroligt less på att de allra flesta hembryggare, som redan efter sin andra eller tredje bryggning, tycker sig veta allt om vad de håller på med och att deras öl blir ”hur bra som helst”. Min senaste upplevelse var en engelspråklig hembryggare som ville förklara för mig att en mash-cap inte behövdes för att öka effektiviteten, när jag efterfrågade tips på var man kan finna en sådan som passar mitt bryggverk. Denna var väldigt självsäker fram till att det visade sig att den inte visste var mash-cap var för något eller vad det var jag var ute efter, vilket är att minska syreupptagning under mäskning och inte effektivitet. På grund av denna och oräkneliga liknande upplevelser skryter jag sällan om min öl i offentligheten, utan tvärtom har jag en tendens att ständigt leta efter fel och förbättringsmöjligheter. Baksidan med sådant förfarande är att man lätt tappar en del glädje i och med att man sällan känner sig nöjd, medan det positiva är att man sakta blir en till en bättre bryggare, kanske.

Nu till saken. För några månader sedan fick jag för mig att börja mäta PH i färdigt öl för att se om mina öl avviker sig mot kommersiell öl som jag ofta återkommer till. Jag upplever ofta att mina ljusare öl känns något tunna i kropp och maltsmak och att det ligger något lätt syrligt i dem. Detta har jag givetvis försökt mota med specialmalter, men det tycker jag egentligen inte att jag ska behöva göra. Ett färdigt öl rekommenderas ha ett PH mellan 4.1 och 4.5, med viss avikelse. Efter att ha mätt två av mina egna öl av ljus belgisk sort har jag kommit fram till ett PH-värde på 4.1 och 4.2, vilket gott och väl ligger inom det rekommenderade spannet. Efter att ha mätt PH på öl från favoritbryggeriet De Ranke har jag konstaterat att slutgiltigt PH på tre av deras öl legat runt 4.4. Givetvis skulle jag behöva betydligt fler mätningar för att motivera mitt experiment med att höja PH i mäsken från 5.2 till 5.4-5.5, men jag kommer att prova. Jag tycker dock att tanken på att laborera med mäsk-PH för att få ett annat PH i färdigt öl är intressant och det är ett ämne som huvudbryggaren på New Glarus Brewery är inne på i ett av de senare avsnitten av Master Brewers Podcast. Jag vill inte vara den som hävdar att detta är någon ny bryggpraxis, att höja PH i mäsken alltså, men så länge det inte skadar flera av de positiva faktorerna med att i hålla PH inom det rekommenderade spannet, så kan det vara ett intressant experiment. Mest givande vore det kanske att laborera med detta i en enkel Pilsner där munkänsla och maltsmak är lättare att känna av, men jag kan i och med denna bryggning alla fall se vilken skillnad det blir på PH i det färdiga ölet i och med att jag siktar på ett något högre PH i mäsken.

3. Inte tillräckligt klar vört till kok
Sista punkten är en detaljfråga som jag stört mig på sedan jag skaffade mig mitt senaste bryggverk. Att brygga lakfritt har inte bara fördelar, även om jag tycker dessa överväger nackdelarna, och en av nackdelarna är att det är svårare (beroende på bryggmetod, teknik och bryggsystem) att få en glasklar vört till kok. Detta är något jag brottats med i och med bytet till en Grainfather G40 för några år sedan. På G30 var det betydligt enklare i och med avsaknaden av hål i maltkorgen, som de av någon anledning (för att undvika ”stuck mashes”) tyckte var bra att införa till G40. Detta i kombination med lakfri bryggning har gjort att jag för ett tag sedan införskaffade mig en ”SS Brewtech recirculation manifold” som jag kan koppla på cirkulationsslangen som återför vörten från botten av bryggverket till toppen. Cirkulationsslangen läggs vanligtvis längs sidan på maltkorgen. Nackdelen med detta, vilket blir tydligare vid större vattenmängder, är att en stor del av den återcirkulerande vörten skjutsas ut mot sidohålen av maltkorgen och inte får vandra genom vörten. ”SS Brewtech recirculation manifold” har gjort att jag får spridningen av vörten till mitten av maltkorgen, istället för längs sidan. Problemet har dock varit att denna fått vila på toppen av maltbädden, vilket gjort att den dels stört maltbädden samt att man påverkar det naturliga flödet av vörten från toppen av bryggverket och nedåt. Min lösning är att till denna bryggning böja till rostfri ståltråd som kan kroka fast i ”manifolden” samtidigt som den krokar fast i bryggverkets yttersida, vilket då gör att jag han ha ”manifiolden” precis under ytan istället för nere på maltbädden. Förhoppningsvis kan detta hjälpa till med att ge en klarare vört till kok.

Övrigt för denna bryggning
Då min favoritjäst (Wyeast 3726) var slut på humlegården föll valet på WLP565. Humlegården har glömt att uppdatera den rekommenderade jäsningstemperaturen för denna jäst, som tidigare låg på 20-24 grader men nu enligt White Labs-hemsida kan jäsa i 20-30 grader. Det är ganska stor skillnad och säkert kan det lösa en del av denna jäststams påstådda ”stopp” runt 1.030. Jag kommer för första gången på flera år köra på ett stigande jässchema där jag sakta höjer den omgivande temperaturen. När jag jäser med t.ex. 3726 har jag inte upplevt att jag behövt göra detta då den jäser ner ölet till 1.007 utan utomstående värmehjälp. Förra året bryggde jag en Saison med Wyeasts motsvarighet (3724) och efter att den stannat av i jäsningen höjde jag lite oförsiktigt med några för många grader på en gång, vilket gjorde att jäsningen kom igång, men att ölet också fick en mycket tråkig bismak. Denna gång kommer jag låta det få ta tid. Förutom detta kommer jag som vanligt dela upp vörten på två jäskärl där det ena kommer jäsa med enbart WLP565 men utan vattenlås och löst spänd platsfolie över öppningen på locket. Den andra halvan kommer jäsa med WLP565 och Mangrove Jacks franska Saisonjäst (M29). Jag kommer tillsätta den franska jästen efter 24 timmar med aktivitet från WLP565, så den hinner sätta och förhoppningsvis dominera som grundsmak. Hoppas på att denna kan jäsa ner vörten till 1.002-spannet.

Namn: Phare XXII & Phare XXII 2.0
Stil: Saison
Bryggmetod: Grainfather – Ingen lakning
Mäskeffektivitet: 73%
Beräknad mängd till jäskärl: 22L
Mängd till jäskärl: 22L
Beräknat SRM/EBC: 7/14
Beräknat OG: 1.055
Koktid: 90 min
Beräknat IBU: 30
OG: 1.056
FG: 1.007 (båda)
ABV: 6.4%

Maltnota (kg-%) (Färg lovibond)
88% Dingemans Belgian Pale Ale (~3.8L)
5% Dingemans Artomatic (~20L)
5% Crisp Flaked Barley
2% Weyermann syramalt (~2.2L)

Mäskschema
65 grader i 80 min
76 garder i 10 min

Total mängd vatten: 37.7 L
Mäskvatten: 37.7 L
Lakvatten: –

Vattenbehandling
10g Kalciumsulfat
5g Magnesiumsulfat
6g Kalciumklorid
+ Antioxin SBT (glömde skriva ner hur mycket)

Vattenprofil
Kalcium: 130
Magnecium: 15
Natrium: 8
Klorid: 90
Sulfat: 200

Beräknat mäsk-ph: 5.3
Mätt mäsk-ph: 5.4

Humleschema
@60 min – East Kent Goldings (kottar) – 20 IBU
@15 min – White Labs jästnäring
@15 min – Protafloc
@10 min – East Kent Goldings (kottar) – 10 IBU

Jäst
2 liter förkultur på WLP565 fördelas på två kärl:
WLP 565 i ena jäskärlet (öppen jäsning)
WLP 565 i 48h, sedan tillsätts M29.
Inledande jäsning i 20 grader i 24h. Sedan stegring med 1 grad per dag till 28 grader. Sedan sänkning med 1 grader per dag i en vecka, ner till 20-21 grader.

Brygglogg
2025-01-24
Sätter 2L förkultur

2025-01-23
Förbereder vattnet med jästätarmetoden. 37,7L vatten blir nästan 10 galleon = 20g socker och 20g blå kronjäst. Mäter allt vatten och tillsätter till bryggverket. Ställer tempen på 22 grader och tillsätter socker och jäst. Patinakastrullslock läggs på vattenytan och sedan läggdags.

2025-01-26
Bryggdag som löpte på utan problem. Då jag förberett vatten och salter igår var bara att stiga upp 05:00 och via telefonen höja temperaturen på bryggverket till två grader över inmäskning (vattnet kyls alltid ner ca. två grader vid inmäskning). Därefter hinner man precis konditionera malten och krossa den, samt tillsätta salter och antioxin innan bryggvattnet är redo. Sedan är det bara att sätta igång.

Att ”kroka upp” recirkulationsröret med hjälp av rostfri tråd fungerade fint. Röret vilade precis under ytan och efter mäskschemat så var vörten betydligt klarare än tidigare. Dock så går det inte att ha ett flytande lock ovanpå denna lösning, om man är ute efter att minimera syreintag under mäskning. Nu är jag dock inte ute efter det. Ett flytande lock med borrat hål och anslutning för att koppla på recirkulationsslangen vore däremot något. Dock finns det för mycket vört utanför själva maltkorgen som kommer i direkt kontakt med syre, så jag vet inte hur meningsfullt det vore att jaga det.

Mäsk PH landade på önskat 5.4. Vi får se vad ölet kommer landa på när det är färdigt. Detta är ju en sak som är svår att märka skillnad på. Går det ens att känna skillnad på om ett färdigt öl har 0.2 högre PH? Kanske inte, men det ska bli intressant att se. Olika jäststammar sänker givetvis PH olika mycket.

Kontinuerlig aktivitet i jäsröret 2 timmar efter att jästen tillsats.

2025-01-27
Ca 24h av aktiv jäsning har pågått och jag höjer tempen i jäskylen till 22 grader.

2025-01-28
48h och höjer till 23 grader. Tillsätter även 11g Mangrove Jacks M29 ”French Saison” till jäskärlet med vattenlås. Jäskärlet med öppen jäsning ska få arbeta med dupontjästen hela vägen till FG.

2025-01-29 – 2025-02-02
Har högt omgivande jästemperatur med 1 grad på dag. Så efter 7 dagar är temperaturen uppe i 28 grader. Tar även ett SG-prov på båda kärlen och blir lite förvånad. SG på den öppna jäsning med WLP565 är 1.010. Bra att denna då inte fastnat. Denna kommer långsamt klättra ner några pinnar till. Kärlet med blandningen av WLP565 och M29 har ett SG på 1.009. Med tanke på att 565 klarat av att arbeta sig genom vörten förväntade jag mig att M29 gjort ett bättre jobb under dessa dagar. Att tillsätta en andra jäst under pågående jäsning är inget drömscenario för den nya jästen, men M29 är en arbetshäst. Får se om den kommer igång eller om jag egentligen hade behövt tillsätta båda jästerna samtidigt.

2025-02-03 – 2025-02-09
Påbörjar nu sänkning av omgivande temperatur. Saisonjäst kan vara känslig för kraftiga temperaturskiftningar så jag sänker med 1 grad per dag i en vecka.

2025-02-09
Sätter på ett vattenlås på det öppna kärlet för att skydda mot ovälkomna organismer. Sänker sedan tempen på jäskylen till 15 grader där ölen nu ska då stå ett tag. De Ranke har samma förfarande med sin öl, en sekundär jäsning/varmlagring i 15 grader i 3-4 veckor. Jag kommer nog inte vänta riktigt så länge. SG på både ölen är 1.007.

2025-02-13
Sänker till 10 grader.

2025-02-15
Sänker till 4 grader.

2025-02-19
Buteljerar med sockerlag och T-58 för extra knuff i flaskjäsningen. 3.5 Co2. Flaskjäser i 23 grader. SG är oförändrat så FG landar på 1.007 på båda ölen, vilket innebär att tillsatsen av M29 förmodligen var helt onödig, om den inte lämnat något oväntat smakbidrag.

2025-05-20
Publicerar utvärdering.

Bryggningens flytande jäst som får 2 L förkultur.

Vatten förberett med jästätarmetoden kvällen innan bryggdag. Behöver ett större lock.

Malten som jag nu börjat förfukta i en större hink istället för i min pizzadeglåda, som är något för liten vid större satser.

Inte den vackraste bilden, men här syns min kroklösning med ”manifolden” som man ser spåren av om man tittar noga i vörten.

Klar och fin vört till jäskärl.

Sidor