Det här med pseudolambikarna är ju ganska roliga projekt egentligen. Dessvärre får dessa öl inte den uppmärksamhet som de förtjänar från min sida. De är roliga att ha stående och när det sedan är dags, hitta på något roligt med. Blanda med frukt eller liknande. Det som gör att jag inte varit med aktiv i det bryggandet är att det inte känns lika roligt att brygga något som sedan ska bli stående i över ett år, för att eventuellt sedan få något drickbart från. Men samtidigt känns det otroligt häftigt när det väl lyckas någorlunda. Min kriek blev alldeles utmärk efter en tids lagring då både DMS och en viss charkkaraktär försvunnit.
Den här pseuodlambiken är min sista kvarvarande slatt och jag har dessvärre inte bryggt någon ny. Har dock malt, jäst och sparade surölsslattar som är redo för en ny omgång så någon gång under vintern hoppas jag se nya glaskärl stå och samla damm i ett bortglömt hörn i husets källare.
Pseudolambik bryggd 7/12-2019. Primärjäst: T-58 till 1.020 Slattar från: 3 Fonteinen Oude Geuze samt 3 Fonteinen Oude Geuze Armand & Gaston 16/17 blend no58 (tillsatt 16/12-2019).
1/6-2021 Till 5-liter pseudolambik tillsätter jag 1kg aprikospuré. Min absoluta fruktlambik är Fou’ foune från Cantillon som är blandad med just aprikos. Jag kan dock inte få tag på hela aprikoser så en puré får duga. Själva purén var ruskigt god.
23/9-2021 Kraftigt försenad buteljering men det både smakar och luktar som det ska. Efter att purén tillsatts har ölet utvecklat en betydligt kraftigare syra vilket jag uppskattar då denna sats var den mest funkiga och minst syrliga i sitt grundutförande. Inspirerad av De La Sennes saisonsamarbete med Cantillon och hur beskrivningar av saison ska ha smakat före första världskriget så blandar jag även hälften av lambiken med husets saison nummer tolv för att se hur det blir. Tillsätter sockerlag och champagnejäst till båda blandningarna. Mina förra blandning med blåbär och lingon blev helt utan kolsyra, trots sockerlag och champagnejäst, vilket jag inte riktigt begriper varför. Hoppas på ny tur denna gång, för när det gäller dessa pseudolambikar känns det verkligen som om tillfälligheterna spelar en större roll för det färdiga ölet. Kul är det. Nu är det bara att invänta kolsyra.
I mitten på augusti bryggde jag en New England IPA där jag för andra gången utvärderade det här med CRYO-humle. Jag körde på min vanliga maltnota med 55% Golden Promise, 20% havremalt, 10% valsat vete, 10% valsat havre samt den ordinarie syramalten. Ölet jäste med Lallemands Verdant IPA då jag tycker den varit bra de gånger jag prövat den förr. Citra är min favorithumle för IPA och därför ville jag se hur den fungerar på CRYO-sidan. Enligt rekommendation skalade jag ner på den total humlemängden, som jag skrev om i inlägget, och körde på enligt de givor som jag tycker fungerat bra.
Bekant citradoft som är något tunnare och gräsigare än vad jag hoppats på. Inte helt utan de helt avgörande toppnoterna men ingen kavalkad av tropiskt frukt i olika lager. Något enformig karaktär helt enkelt. Kan bero på årgången på citran, eller på cryo, svårt att säga säkert. Tycker dock citran brukar vara mer tropisk i sin doft än detta. När kronan lagt sig och temperaturen stigit framträder en lättsam och krämig vaniljdoft, vilket jag lärt mig är ett trevlig bidrag från jästen som jag tycker passar stilen utomordentligt bra. Bidrar till en allmänt mjukare känsla av ölet. Har upplevt samma sak mer Juice från Imperial Yeast.
Till smaken då. Det skedde en klar förbättring i smaken efter två veckor då allt kändes lite mer välbalanserat och smakerna inte lika stickiga. Upplevde inte heller någon tydlig minskning av humlens toppnoter heller. Dessa var dock aldrig särskilt påtagliga, vilket är en stor besvikelse då jag föreställt mig att CRYO ska göra just detta. En smågräsig beska dominerar tyvärr och det är inledningsvis svårt att känna någon tydlig tropisk fruktighet.
Sammantaget är det en helt okej öl som dessvärre är lite för tunn och tråkig i sina smaker för att vara en IPA som faller mig i smaken. En IPA ska blomstra av smaker från början till slut, nästan så att smaklökarna blir lite trötta efter ett helt glas. Det finns bra saker med ölet. En krämig och fin vaniljton som jag får berömma jästen samt en väl sammansatt maltnota för. Men i sin helhet faller ölet något platt på grund av humlen. Faktorerna som påverkar kan vara flera men om jag ska komma till en slutsats kring CRYO-humle så har det i denna öl inte imponerat på mig. De där friska och maffiga toppnoterna från humlen som får en att vilja sticka ner näsan i glaset gång efter gång, fanns aldrig där, inte ens när ölet var purfärskt, vilket ändå måste säga något då jag tycker det är en stil som jag hanterar ganska väl att brygga. Främst med tanke på att ölet inte visar några större tecken på att oxiderat drygt 1-1.5 månad efter bryggning.
Jag har fått in en ny laddning av Sainsonstein från Omegayeast och tänkte då fortsätta i påbörjad cykel att brygga en svagare saison utan förkultur för att sedan återanvända jästkakan för husets saison och förhoppningsvis denna gång en starkare julöl.
Vill man verkligen förstå sig på sin öl gäller det att börja bygga den från grunden med få ingredienser och då göra mindre förändringar inför varje ny bryggning. Detta är inte så enkelt för oss hembryggare eftersom det ibland går ett tag mellan bryggningarna samt att man sällan brygger om samma öl direkt efter varandra. Jag tänkte nu börja bygga min petit saison, alltså en alkoholsvag öl, från början då jag inte varit särskilt nöjd med tidigare resultat. Jag bryggde ölet i våras med jästblandningen Wallonian Farmhouse och Wallonian Farmhouse III. Ölet blev dock inte så lyckat på grund av, tror jag, en spretig maltnota med lite av vad som fanns hemma, samt ett paket Strisselspalt som legat i frysen lite för länge. Jag bryggde ganska länge mina säsonger med jäst från The Yeast Bay men blev i våras trött på att den sällan fanns tillgänglig så jag övergav den och upptäckte då att hybridjästen Saisonstein gick att få tag vid hembryggeriet.se. Jag har bara två säsonger i bagaget med denna jäst varav den ena föll platt på grund av en modern humlesort som jag inte uppskattade samt att förra versionen av husets saison bryggdes med T-90 pellets samt en lite för tunn maltnota. Därför gör jag ett några nya försök med Saisonstein där jag skruvar på reglagen ganska mycket.
För att komma tillrätta med min ~3%-bordssaison, som detta inlägg handlar om, kommer jag börja från scratch med ett klassisk SMASH-upplägg (single malt and single hop), med undantag för syramalten som jag behöver för att sänka PH-värdet i mäsken.
Barke pilsnermalt får utgöra maltnotan då jag just nu tycker det är den trevligaste bas- och pilsnermalten med lite mer karaktär än Weyermanns standardpilsnermalt. I och med SMASH-upplägget ger detta mig en möjlighet att känna lite noggrannare på en specifik humlesort. Vad man gillar för jäst och hur man ska försöka bygga sin öl runt jästens karaktär är något jag blivit bättre på. När det gäller humlen känns det som om jag skrivit om det svåra med kombinationer i några år nu. En humle som enligt beskrivning matchar den profil jag gärna ser som en del av humlekaraktären i en saison är den engelska varianten Fuggle, som beskrivs som jordig, blommig och gräsig. Pellets har jag nu övergivit för ”varmasidangivor” i mina säsonger för gott, så det blir kottar. Förra bryggningen av husets saison skedde med pellets och trots tre olika varianter med vad jag tyckte kändes som rätt profil blev det en lite oangenäm karaktär på beskan samt att humlesmak blev rätt trist. Det är således ganska stor skillnad att på att använda pellets och kottar.
Mitt mål är att ölet ska landa precis under 3%, bara för att jag tycker det skulle vara kul. Det finns dock en övervägande risk att det kommer att upplevas som ganska tunt eftersom jästen kommer jäsa ut till ca 1.004-1.000. Senaste bryggningen landade FG på 1.003, dock med mer malt samt ett annat mäskschema än vad jag kommer köra på denna öl. Kommer mäska på 68 grader och räknar med en mäskeffektivitet runt 84%, vilket gör att jag med ett antaget FG på 1.003 siktar på löjligt låga 1.026 för OG. Egentligen borde jag ju redan nu börja tänka kring en maltnota som ger lite mer kropp åt ölet, men ska man börja från ruta ett så ska man.
En för mig ny metod som jag börjat utforska är valet av socker vid buteljering. Jag sparar ett mer utvecklat resonemang till kommande inlägg om husets saison men jag kommer prova att buteljera med rårörsocker.
Namn: Le Petit Saison III Stil: Saison av svagare art Bryggmetod: Grainfather – Ingen lakning Mäskeffektivitet: 84% Beräknad mängd till jäskärl: 10L Mängd till jäskärl: 11L Beräknat SRM/EBC: 1.5/3.7 Beräknat OG: 1.025 Koktid: 90 min Beräknat IBU: 20 OG: 1.025 FG: 1.001 ABV: 3.2%
Humleschema @60 min – Fuggle (kottar) – 5.3AA – 15 IBU @15 min – White Labs jästnäring @5 min – Fuggle (kottar) – 5.3AA – 5 IBU
Jäst Omega Yeast Saisonstein – ingen förkultur. Jäsning i 22 grader – stegvis höjning till 26.
Brygglogg 2021-09-02 Bryggdag. Fick för första gången på jag vet inte hur många år justera PH:t i mäsken med lactol. Antar att mjukvaran för vattenbehandling inte hänger med när det bli så små mänger malt. I övrigt gick bryggdagen fint. Jästen tillsattes ca 21:00. 2021-09-03 Full aktivitet i vattenlåset på förmiddagen. 2021-09-04 Fortsatt hög aktivitet. Höjer tempen till 24. 2021-09-06 Nästan avstannad aktivitet i vattenlåset, höjer till 26. 2021-09-07 SG och troligtvis FG på 1.001. 2021-09-08 Kallkrashar. 2021-09-12 Buteljerar med rörsockerlag och Red Star Premiere Blanc till 3.2 volymer.
Stegmäskningen blir enklare med blåtandsanslutningen när man ska förse resten av familjen med mat.Vörten blev så klar att man inte ens ser den. Beror till större del på den lilla mängden malt.Under aktivt kok låter det en del i ”bryggrummet” när fläkten drar igång.Fuggles i kottformFG 1.001 efter kalibrering.
